Tyvärr är det alltför många människor runt om i världen som kämpar med ätstörningar, och bara i Danmark uppskattas det att 80 000 personer lider av en ätstörning. Ingen vet det exakta antalet, eftersom många aldrig söker hjälp.
För nära anhöriga blir det förr eller senare tydligt att det kan vara mycket svårt att vara nära någon som lider av anorexi.
Gemma Walker är en tonårsflicka från Australien. I många år har hon lidit av anorexi. Föräldrarna såg hjälplöst på hur deras dotters kropp försmaltes när deras lilla flicka började lida av anorexi.
Det gick så långt att Gemmas pappa Steve smög in i sin dotters rum varje morgon för att kontrollera att hon verkligen andades och levde.
”Ibland satt jag bara på golvet bredvid hennes säng för att vara nära henne. Men vi kunde inte göra någonting”, säger Steve.
(Vi vill varna för starka bilder.)
När Gemma fyllde 14 år vägde hon 28 kilo. Föräldrarna, som för länge sedan insåg hur allvarlig situationen var, skyndade sig att föra sin dotter till sjukhus.
Läkarnas dom var entydig: Om hon inte fick hjälp snart skulle Gemmas situation snart bli livshotande. Läkarna uppskattade att hon bara hade 48 timmar kvar att leva.
”Jag kände mig avtrubbad. Dagarna smälte bara bort och jag hoppades varje dag att jag skulle få sova i lugn och ro när jag sov”, berättade Gemma för Daily Mail.
Men det var inte meningen att det skulle bli så. I stället fick hon stanna på sjukhus i flera veckor.
Och det skulle bli många fler sjukhusbesök under de sju år som Gemma kämpade mot sin ätstörning. Två gånger lät hon sig till och med läggas in för psykiatrisk specialistvård.
Men Gemma blev inte av med sin ätstörning – hon vägrade fortfarande att äta.
Hon försökte också lura läkarna att tro att hon hade gått upp i vikt genom att gömma hantlar på sig innan hon ställde sig på vågen.
Hon blev allt sämre och började skära sig själv.
Hennes far minns sjukdomsåren med stor smärta:
”Sju år är en lång tid när man varje dag måste se sitt barn lida. Det är en lång tid när man ser sitt barn bli slö, förlora sin röst, förlora sin personlighet – hon blev till slut bara en döende, skrämmande zombie.”
Men så småningom vände saker och ting – åtminstone trodde familjen det.
Gemma började äta igen, men nu gick hon till den motsatta ytterligheten. Hon åt enorma mängder mat – ibland 6 500 kalorier på bara 20 minuter – för att sedan kräkas.
Hon gick från att inte äta alls till att överäta och bli bulimisk.
”Min rehabilitering var mycket traumatisk”, säger hon.
Människor trodde att Gemma mådde bra eftersom hon gick upp i vikt och såg friskare ut.
Men hennes bulimi varade i nästan 18 månader. Hon gick från tvångsmässigt strikta regler till att helt släppa kontrollen.
Under denna period tredubblades hennes vikt, men långsamt och med hjälp av sina nära anhöriga lyckades hon ta rätt steg mot ett hälsosamt liv.
Hennes pappa föreslog att Gemma skulle skriva ett avskedsbrev till sin anorexi.
I sex år gömde Gemma brevet i en låda. Förutom det enorma stödet hon fick från sin familj vill Gemma också tacka sin pojkvän, som stöttade henne genom allt:
”Han är en av anledningarna till att jag fortfarande lever”, säger Gemma.
Gemma har återfått livsgnistan och säger nu att hon har lagt sjukdomen bakom sig. Nu tar hon sina första steg mot ett nytt och hälsosamt kapitel i livet.
”Det är en sådan fantastisk, surrealistisk känsla”, säger hon.
För att fira att det har gått sex månader sedan hon återvände till livet lade hon ut bilder som visar den otroliga förvandlingen.
Ett bra sätt att ge sig själv lite extra självförtroende, men också att visa andra i samma situation att det finns en väg ut.
För ett tag sedan lanserade Gemma till och med sitt eget hudvårdsmärke. Men hennes nyvunna energi fick Gemma att vilja starta något eget och nu hoppas hon på en karriär inom kosmetikaindustrin.
Bra jobbat, Gemma!
Då man tittar på bilderna före och efter kan man förstå hur svår kamp Gemma har kämpat mot sina ätstörningar.
Det är hemskt att det kan gå så här långt – men hennes resa är ett tydligt bevis på den viljestyrka som vi människor döljer. Att det är möjligt att förändra något.
Nu är Gemma till och med en inspiration för andra som fortfarande kämpar för att frigöra sig från ätstörningars fasta grepp, och hon gör det med stolthet.
Dela gärna hennes berättelse om du också tycker att Gemmas kamp är värd att fira och sprida!
