För inte så länge sedan skrev en vän till mig ett mycket viktigt inlägg på Facebook.
Det är inget nytt, men ändå mycket viktigt. Jag har äntligen fått en bättre förståelse för hur det är att leva med ADHD eller ADD:
”Jag är precis som du, men ändå annorlunda.
Jag har samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är lycklig är jag överlycklig. När jag är arg är jag rasande. När jag är ledsen är jag förtvivlad.
När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allting genast normalt igen, oavsett hur illa det var innan.
Ibland tar jag allting personligt. Allt som händer känns som om det är riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i hjärnan måste allting komma ut på något sätt, ofta genom munnen. Jag kanske låter arg. Du kanske tror att jag överdriver.
Men eftersom jag saknar den ventil som du har, blir saker som händer väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera mina tankar och rensa ut de dåliga sakerna. Det som inte är verkligt.
Jag är ingen dålig lyssnare, men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppar från kranen, en förbipasserande bil, ett par på en bänk – allt som du kan ventilera med hjälp av din ventil fastnar i mitt huvud. Jag ser dina läppar röra sig, men ibland är jag rädd att jag inte kan höra vad du säger, även om jag verkligen försöker.
Jag gör inte detta för att vara arrogant mot dig. Det är bara det att det finns så mycket annat att lyssna på. Och om vi befinner oss i ett helt tyst rum lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där är det aldrig tyst.
Ibland tröttnar du på mig för att jag har frågat dig något och ställer sedan nästan samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, långsam eller talanglös. Det är bara det att det svar du gav mig har försvunnit bland andra tankar i mitt huvud. Därför måste jag fråga igen.
Och kanske en gång till, så att det fastnar ordentligt. Så att jag kan komma ihåg det.
Att ligga i soffan hela natten och titta på film fungerar sällan för mig. Efter ett tag börjar hela min kropp att pirra. Jag tappar koncentrationen och tittar på allt annat än det som händer på skärmen.
Det är min kropp som talar om för mig att jag behöver en förändring. Mitt tålamod har tagit slut, hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus i tio minuter så kan vi fortsätta senare. Mitt huvud har inte samma förmåga att bearbeta intryck som ditt, och det tröttnar snabbt.
Trivs du med mitt ständiga pyssel med telefoner, sängöverkast, kläder och allt annat jag kan få tag på? Det är bara mitt sätt att bli av med lite energi så att jag kan fokusera på dig.
Ibland kan det kännas som om jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan uttrycka i ord.
Om det är starka känslor som styr min hjärna och inga ord kan passera mina läppar. Jag är helt upptagen med att hålla min kropp i schack så att den inte gör saker mot mig själv eller andra som jag inte vill.
Kastar jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det råder kaos i mitt huvud är det så jag känner mig pressad. Det är då jag känner att jag har kontroll.
Är du förvånad över hur jag kan vara förbluffad i ena sekunden och glad i nästa? Det behöver du inte vara. Mitt humör styrs av vilken känsla som tar överhanden. Och det kan förändras snabbt. I mitt hjärta är allting i ständig rörelse. Ibland kan jag inte hänga med.
Har jag ofta konflikter med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar se att andra människor har det dåligt.
Blandning är min specialitet. Jag gör det inte för att irritera, utan för att jag saknar den återhållsamhet som vanligtvis kännetecknar människor. Jag äter och tänker på konsekvenserna och sätter mig ofta i farliga situationer för att hjälpa människor som jag tycker om eller tycker synd om.
Du kanske tror att jag är expert på att sticka ut. Jag tycker inte att det är pinsamt att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt. Jag gör det som jag tänker på. Hur du känner dig i situationen. Jag har inte tid att tänka på vad andra tycker om mig. Det finns så många andra saker som distraherar mig.
Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. För mig handlar det inte om vad du säger, utan hur du säger det.
Trött på att inte kunna hitta mina nycklar varje gång vi åker någonstans och att de sedan ligger i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara det att man vänjer sig vid det. Min hjärna är så upptagen av min omgivning att den inte hinner komma ihåg var saker och ting finns. Jag lade ner dem utan att tänka på det.
Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.
Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte kan vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara tillräckligt ansträngande. Det händer alltid något när vi är i närheten. Vi befinner oss i ständig oro. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva.
Vi är också smarta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka eftersom vi saknar den möjligheten. För att överleva har vi skapat vårt eget sätt att vara och agera.
Du måste låta oss få det. Och om du ger oss den chansen, chansen att vara exakt de vi är, låt oss dra nytta av det positiva som följer med funktionshinder, kommer du att se hur mycket vi kan ge dig. Du kommer att förstå. Och var stolt över att du kan följa vår resa och upptäcka världen ur vårt perspektiv.”
Detta inlägg skrevs av Nadia Salwin. Du kan läsa hennes blogg här. Bra skrivet, Nadia!
Knäpp gärna på SHARE-knappen nedan för att hjälpa oss att dela detta viktiga budskap!
