En pappa som var beroende av heroin från 12 års ålder och som satt bakom galler på Young Offenders’ Institutes har berättat om hur han lyckades vända sitt liv efter att nästan ha avslutat det. Michael Maisey, 40 år, från Devon, gick från småstölder med smörgåsar till en rad rån, ofta beväpnade.
Han använde heroin för att fly från sin smärtsamma barndom och när han nådde botten i en fängelsecell vid 18 års ålder försökte han begå självmord men räddades av en fängelsevakt.
Efter att ha lämnat fängelset bestämde sig tvåbarnspappan för att bygga upp sitt liv igen och använder nu sin erfarenhet för att hjälpa unga lagöverträdare – med ett arbete som är så värdefullt att han har vunnit ett polispris.
År 2018 grundade Michael CIP-projektet – som står för Change Is Possible – en icke-vinstdrivande samhällsstödgrupp för att hjälpa unga människor som står inför svårigheter, med utgångspunkt i sin tuffa bakgrund under uppväxten i ett bostadsområde i västra London.
Michael är nu lyckligt gift med skönhetsterapeuten Sascha Wright, 36, som är mamma till hans två döttrar Sienna, åtta, och Savanna, ett, och hans liv är en miljon kilometer från den dystra tillvaro som en gång såg honom fastna i ett liv med alkohol- och drogberoende, fängelse och brottslighet.
Michael, som bor i Clayhidon, Devon, sade: ”När jag nådde botten i fängelsecellen insåg jag att jag inte ville dö. Efter att ha blivit nykter började jag själv hjälpa människor och insåg att detta var vad jag älskade att göra. Det var mitt syfte.”
Michael växte upp i Isleworth, nära Twickenham i västra London, i en ”brottsdrabbad” stadsdel, och minns att hans far, som nu är död, var ”full och stridslysten” samt våldsam.
Traumatiserad utvecklade han en ”arg och oförutsägbar” personlighet i tron att det skulle hålla honom säker och började snart få problem i skolan med sina lärare och andra klasskamrater.
Michael sade: ”Jag visste att om jag var högljudd och oberäknelig skulle de flesta vuxna vilja hålla sig borta från mig.”
När Michael var 12 år gammal använde han heroin och alkohol och umgicks med andra ungdomar i sitt bostadsområde.
Han säger att de var ett ”gäng”, men att de snarare var grupper av tonåringar, och att hans kriminella liv tog fart först när han besökte den välbärgade förorten Richmond i närheten.
När han såg de enorma husen och de fina bilarna insåg han snart att det fanns rikligt med pengar att hämta där.
Det som började med småstölder av smörgåsar från stormarknader eskalerade snart och 1997, då han var 15 år, rånade Michael regelbundet butiker och tog mellan 300 och 600 pund varje gång – räder som ofta var beväpnade.
När han vid 16 års ålder för första gången sattes in på Feltham Young Offenders’ Institute i västra London, och även om han snart släpptes ut var det början på en snabbt nedåtgående spiral.
Snart hoppade han mellan ungdomsanstalten och sitt eget hem – där han både langade och använde heroin.
Michael berättade: ”När jag först jagade draken och tog heroin försvann all smärta från min barndom omedelbart.
”Jag trodde att jag var i himlen. Det var det. Jag blev beroende av den känslan av flykt.”
Men han insåg snart att euforin hade ett för högt pris och efter att ha drabbats av fruktansvärda abstinensbesvär under en fängelsevistelse 1999 försökte han, 18 år gammal, ta sitt eget liv – lyckligtvis räddades han av en fängelsevakt.
Han mindes: ”När jag satt i cellen var jag yr, varm och kall och det visade sig att jag var på abstinens. Jag hade rökt crack och heroin varje morgon i två månader.
”Det var min bottennivå.”
Han tillade: ”Jag ville verkligen dö och accepterade min död. Men i samma sekund som jag försökte avsluta den fick jag omedelbar ånger. Något förändrades inom mig den dagen och en ny värld öppnade sig för mig.”
Han släpptes i slutet av 1999, hittade arbete som skräpplockare och började bygga upp sitt liv igen.
Han sade: ”När jag gjorde det jobbet förändrades min syn på världen. Det fanns snälla människor och det fanns slumpmässiga vänliga handlingar överallt.
”Jag började be om hjälp från folk. Jag ville göra ett bättre jobb och förändra mig.”
I slutet av 2000, när han var 19 år gammal, gick Michael till sitt första möte med Anonyma Alkoholister, men det var inte förrän sex år senare, när han var 25 år gammal, som han helt och hållet satsade på ett nyktert liv.
År 2008 arbetade han sedan på ett byggföretag, innan han tog ett försäljningsjobb och slutligen blev han en framgångsrik hyresagent – samtidigt som han arbetade som volontär på fängelser och använde sin egen erfarenhet för att hjälpa unga lagöverträdare.
Han sade: ”För mig var det otroligt att ha ett jobb och vara nykter. Ingen i mitt samhälle hade det. Jag ville visa människor att det var möjligt.”
2011 träffade han sin blivande fru Sascha på en nattklubb och blev snabbt förälskad.
Efter flera år av hjälpinsatser fick han 2014 ett pris av Metropolitan Police för sin insats i samhället.
Michael sade: ”Jag hade blivit den här killen i Isleworth som var känd för att hjälpa alla som hade drogproblem eller någon som just hade kommit ut ur fängelset.”
Han tillade: ”Jag insåg att jag bara älskade att hjälpa människor.”
Men Michaels viktigaste satsning hittills var att han 2018 grundade CIP-projektet nära sitt hem, nu i Devon, som ett sätt för honom att ägna sig på heltid åt att hjälpa unga lagöverträdare, soldater med PTSD och personer som kämpar med missbruk.
Han säger: ”Allt jag har gått igenom behövde betyda något och det är vad CIP-projektet är.”
Han tillade: ”Det är så jag kan ge människor verktyg för att överleva.
”På CIP ger vi människor verktyg för att navigera genom livet på ett bättre sätt. För att bli bättre föräldrar, makar och fruar.
”Vi ger dem sätt att hantera svåra känslor utan alkohol och droger – så att de kan förstå sig själva och världen omkring dem.”
Han tillade: ”Jag har utbildat mig i andningsarbete, vi har svettlodger och vi lär människor att meditera. Det är alla metoder för helande.
”Våra verkstäder är ett säkert utrymme. Vi befinner oss på en 25 tunnland stor tomt där vi sitter i cirkel och lyssnar på varandra.
”Många av de människor som kommer till oss har aldrig haft ett säkert utrymme. Det enda trygga rum jag hade under min uppväxt var med mitt ’gäng’.”
Och verkstäderna är en källa till enorm stolthet för Michael, som anser att han har blivit den man han ville vara när han lämnade sin fängelsecell för sista gången.
Han säger: ”Detta är den man jag vill vara för mig själv, för min fru och mina barn. Mina barn har aldrig sett mig dricka eller ta droger – jag har brutit den cirkeln.
”Jag är närvarande, jag är lojal. Detta är något som jag aldrig hade när jag växte upp, och det är något som är så viktigt för mig.”
Nu vill han visa människor som kämpar att det finns ett ljus i slutet av tunneln.
Han tillade: ”Allt är möjligt. I det samhälle jag växte upp i fanns det inte människor som vände sina liv.
”Men jag är ett exempel på att förändring är möjlig, eftersom jag var där och här är jag nu.”
