ADHD är vanligare hos barn, men det drabbar också många vuxna. Välgörenhetsorganisationer säger också att kvinnor är mindre benägna att söka behandling…
Författaren Simone O’Kane, 38, har delat med sig av sin erfarenhet av att bli diagnostiserad som vuxen.
Hon skriver: ”I början av pandemin hade min värld vänds upp och ner. Jag bodde ensam för första gången i mitt liv och försökte göra mitt bästa för att hålla mig flytande men visste att jag inte klarade mig som jag borde.
Detta fick mig att inse att det alltid har funnits något som inte varit helt rätt med mig, men jag visste inte vad det var.
Sedan jag var barn har jag haft fruktansvärd ångest och med åren har jag ställts inför depression och har aldrig lyckats läka dessa symptom bara för att springa ifrån dem, men efter att nyligen ha fått diagnosen ADHD har saker och ting börjat bli begripliga.
Jag har alltid varit lite knasig, lite överallt eller impulsiv och har mycket överskottsenergi, dessa egenskaper har funnits hos mig sedan jag var barn, men som 38-årig millennial fanns det inte något sådant som ADHD hos framför allt tjejer – vi var bara dagdrömmare, lite fåniga, stygga och i skolrapporterna stod det alltid ”lätt distraherad” och läroböckerna var märkta med ”SEE ME”.
Det är sorgligt att om de fyra bokstäverna som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder inte var mer framträdande på 80- och 90-talet som de är i dag, för mitt liv skulle ha varit annorlunda och jag skulle ha kunnat hantera det bättre och fungera som en riktig vuxen.
Till en början var jag tvungen att först ställa en självdiagnos innan jag fick den officiella diagnosen och jag tycker att det är synd att man aldrig ens hade tänkt på att det var ett tillstånd med tanke på hur många gånger jag har varit hos min husläkare med problem kopplade till den neurologiska störningen. Jag var praktiskt taget tvungen att ge upp allt och återupptäcka mig själv för att få reda på att jag hade ADHD.
Därför tog jag beslutet att lämna mitt heltidsjobb som journalist, främst för att jag inte kunde sitta vid en datorskärm utan att bli distraherad. Jag gick tillbaka till Blackburn College och tog UAL:s grundutbildning i konst och design, vilket har förändrat mitt liv.
I den andra arbetsenheten fick vi ett projekt Make Art Not War ”What Peace means to me” (Vad fred betyder för mig). Jag tittade på uppdraget och kunde inte svara, för jag har aldrig vetat vad fred är eftersom det har varit en ständig kamp att leva med en odiagnostiserad sjukdom.
Jag arbetade med en bild som går genom hela mitt arbete och som jag fångade för några år sedan. Det är en kvinnas hand som vinkar till Lancasterbombaren som flyger över min hemstad Darwen. Detta har ett gripande budskap och jag har använt mig av temat eftersom hon vinkar bort kriget, och när jag kanaliserade min kreativa energi började jag göra plagg med den här bilden. Jag använde en symaskin ordentligt för första gången i mitt liv och jag fann frid i att vara kreativ, samtidigt som jag arbetade med min diagnos och reflekterade över mitt eget krig.
Humor är en annan sak som alltid har varit min rustning. Jag är känd för att skämta och berätta för folk om de scenarier jag hamnar i. Jag kan t.ex. driva in i en dagdröm och nyligen var jag ute med min son och handlade kalsonger.
Han gick iväg och jag tittade på Calvin Klein-utställningen men blev helt borta. Butiksbiträdet kom över och frågade om allt var okej.
Jag var tvungen att komma tillbaka till mig själv och säga att jag bara tittade! Sånt här får mig att skratta och jag ser alltid den roliga sidan av mitt tillstånd.
Att ha ADHD har varit svårt för mig på alla sätt, känslomässigt, mentalt och ekonomiskt, eftersom jag har svårt att klara av vardagliga uppgifter som att betala räkningar i tid och att söka efter de billigaste erbjudandena för el och vatten.
Det är svårt att bearbeta de normala sakerna där jag hellre bara lyssnar på musik och distraherar mig från verkligheten.
När jag ser tillbaka nu kan jag inte fatta att jag lyckades vara reporter i 15 år eftersom jag kämpar med att fokusera och skriva och jag har inte kunnat läsa en bok på flera år. Jag är pratsam så det kan ha varit en färdighet.
En av mina gamla chefer brukade säga till mig att jag var en kvinnlig version av Peter Kay, vilket får mig att skratta, att ta ut livet på skoj och vara lite dum är allt jag någonsin har gjort för att klara av det.
Jag väntar fortfarande på stöd från NHS, men jag arbetar med mina symtom genom en ADHD-coach och nätverkande med andra.
Jag är en trebarnsmamma som uppenbarligen alltid har velat ha det bästa för barnen, men jag har kämpat som mamma med saker som matlagning, jag glömmer vissa datum och jag tappar alltid bort min nyckel eller lämnar tvätthögar i flera dagar.
Jag skrev den här artikeln för att jag ville dela med mig av min historia för att inspirera andra kvinnor, särskilt i min ålder, för att hjälpa dem att komma i kontakt med sig själva och om de har drag att söka hjälp.
Jag vill att kvinnor ska följa sina drömmar, komma ihåg att oavsett vad livet kastar på en finns det alltid ett sätt och komma ihåg att det inte finns något som heter att vara perfekt och att din mentala hälsa betyder mer än något annat.”
