Sjuksköterskor är ett yrke som inte alltid får det erkännande de förtjänar. De arbetar hårt varje dag för att hålla oss friska och välmående, ofta under långa och slitsamma skift.
Brittany Denise är en av många sjuksköterskor som lägger sitt hjärta och sin själ i att ta hand om andra. Hon skrev en artikel på Facebook om en av de svåraste delarna av hennes jobb, som nu lämnar en hel värld i tårar. Du kan läsa hennes rörande text nedan och dela den om du också vill hylla alla världens sjuksköterskor för deras fantastiska arbete!
De flesta är medvetna om att jag arbetar som sjuksköterska! Jag arbetar på intensivvårdsavdelningen med för tidigt födda och nyfödda barn. Många tror felaktigt att det innebär att mata och krama bebisar hela dagarna, men som tur är får jag möjlighet att göra det då och då 🙂 Men mitt jobb innebär så mycket mer än så.
Jag tar hand om barn som föds så många månader för tidigt att de inte kan överleva utan modern medicin. Jag utrustar dem med utrustning som berättar hur deras hjärta slår och hur deras andning och syreförsörjning fungerar.
Jag fattar beslut, tar hand om barnen, drar trådar, ger dem dropp och mediciner.
Jag lär nya pappor att byta blöja på sina sköra barn för första gången.
Jag sätter barnet vid moderns bröst för första gången (ofta med många sladdar och tuber) efter att hon inte fått hålla sitt nyfödda barn i famnen på flera veckor.
Jag tröstar mödrar när de ser hur deras små, bräckliga barn har genomgått fler medicinska ingrepp än någon kan föreställa sig.
Jag firar varje steg framåt med föräldrarna: varje gång en sladd avlägsnas, varje gång barnet ökar i vikt.
Jag gläder mig med de föräldrar som kan ta hem sina barn efter att ha tillbringat månader på intensivvårdsavdelningen.
Jag ser mirakel. Jag bevittnar hur livet kommer tillbaka och hur livet övervinner alla oöverstigliga odds. Men ibland fungerar det inte på det sättet.
Jag hjälper till att återuppliva barn när deras hjärtan stannar och när deras små kroppar helt enkelt inte orkar kämpa längre.
Jag förbannar mig själv när jag tänker på hur vi kunde ha gjort saker och ting bättre eller annorlunda när vi inte har några alternativ kvar.
Jag överlämnar de söta små varelserna till sina föräldrar när de tar sitt sista andetag, när vetenskapen och all medicin i världen inte längre kan hjälpa dem.
Jag ger barnen medicin så att de inte ska känna smärta i sin sista stund på jorden.
Jag hjälper familjer att spara små minnesmärken som föräldrarna kan ta med sig hem för att minnas förlusten av sin älskade.
Jag delar minnen med familjer och vi skrattar och gråter tillsammans. Barnens avdelning blir deras hem.
Jag omfamnar föräldrarna när de lämnar sitt barns rum för sista gången och hoppas att mina ord kan ge dem lite tröst.
Jag gråter ibland på väg hem i bilen, i duschen eller innan jag försöker sova.
Jag får stöd av mina kollegor. Alla dessa andra sjuksköterskor som jag är så välsignad att få arbeta sida vid sida med. Jag lutar mig mot dem för att få mer kunskap, visdom och stöd.
Ja, det är mitt ”jobb” att vara sjuksköterska. Men det visar sig gång på gång att jobbet är mycket mer än så.
***Bild delas med moderns tillåtelse, för att visa vilken fåntratt han var. Den här bilden togs strax efter att han lämnade oss här på jorden, och det var en stor välsignelse att få vara med honom i det ögonblicket. Jag vet att alla andra sjuksköterskor på avdelningen som tog hand om honom kände likadant. Foto av Ashley Trainer-Smas ❤️
Dela den här artikeln med dina vänner på Facebook om du vill hylla våra sjuksköterskors hårda arbete – de förtjänar det.
